SLM 964 - Rånjärn, oblatjärn med religiösa motiv, brinnande hjärta och lamm med kors
Objekttyp
Titel
SLM 964 - Rånjärn, oblatjärn med religiösa motiv, brinnande hjärta och lamm med kors
Anmärkning
Runt rånjärn, med långa skacklar som avslutas med runda kulor. På ena sidan märkt "N" samt ett spegelvänt "B".
De runda järnen har ristade motiv. Det ena ett brinnande hjärta, vilket är krönt, och försett med två rovfågelshuvuden och vingar. Det andra med offerlammet, ett lamm med kors och en urna. Troligen 1700-tal.
Märkningen är för närvarande obekant, möjligen kan N stå för Näfvekvarns bruk. Ursprunget är obekant.
Motivet är religiöst men liknar inte de traditionella oblatjärnen som användes tidigare i kyrkorna. Dessa är oftast försedda med flera oblater på varje platta som sen stansades ut. Sådana tillverkades då av någon betrodd församlingsbo eller klockarhustrun. Möjligen har detta järn funnits i någon prästgård, det framgår inte.
Järnet är inköpt år 1918 för två kronor från målarmästaren och fabrikören Anders Sandberg (1849-1933), Nyköping.
"Den gamle A.A.O. var en äkta samlare, ingen auktion kunde försiggå i bygden utan att han var där. Han samlade stort och smått, värdefullt och rena skräpet..." ur artikel 11 maj 1966 i Södermanlands nyheter.
Rån och våfflor hör till helgers och högtiders firande. Äldre redskap, med runda eller fyrkantiga plattor och långa skaft användes över glöd, öppen eld eller ibland i bakugnen.
Våffeljärnen har djupare plåtar, ofta i gjutna geometriskt mönster, och var avsedda för lite lösare smet. Rånjärn, tunnrånsjärn – eller gorån, är ofta runda och har plana plattor med ristade mönster och degen var fastare och kavlades ut innan de gräddades. De senare har mestadels vackra mönster med blommor, djur, eller kungamonogram.
Smeten eller degen varierar, tidigare användes oftast kornmjöl eller ärtmjöl innan vetemjölet blev det vanliga. Ibland förekom ägg.
Gorån tillverkades vid festligare tillfällen, då man hade "gott råd" att vara lite extravagant. De finns omtalade sedan 1600-talet. Merparten kommer från 17-1800-talet, de äldsta har kulformade handtagsslut, senare tillkommer de låsbara järnen vars handtag hölls ihop med hjälp av en järnögla.
När järnspisen kom i bruk under 1800-talets mitt och senare del ersattes de tidigare våffeljärnen av järn med kort eller handtag eller ögla. De passade in i spisens runda hål.
Litteraturtips: ”Rån och våfflor” av Ann-Sofi Schotte-Lindsten i Gastronomisk kalender 1964
De runda järnen har ristade motiv. Det ena ett brinnande hjärta, vilket är krönt, och försett med två rovfågelshuvuden och vingar. Det andra med offerlammet, ett lamm med kors och en urna. Troligen 1700-tal.
Märkningen är för närvarande obekant, möjligen kan N stå för Näfvekvarns bruk. Ursprunget är obekant.
Motivet är religiöst men liknar inte de traditionella oblatjärnen som användes tidigare i kyrkorna. Dessa är oftast försedda med flera oblater på varje platta som sen stansades ut. Sådana tillverkades då av någon betrodd församlingsbo eller klockarhustrun. Möjligen har detta järn funnits i någon prästgård, det framgår inte.
Järnet är inköpt år 1918 för två kronor från målarmästaren och fabrikören Anders Sandberg (1849-1933), Nyköping.
"Den gamle A.A.O. var en äkta samlare, ingen auktion kunde försiggå i bygden utan att han var där. Han samlade stort och smått, värdefullt och rena skräpet..." ur artikel 11 maj 1966 i Södermanlands nyheter.
Rån och våfflor hör till helgers och högtiders firande. Äldre redskap, med runda eller fyrkantiga plattor och långa skaft användes över glöd, öppen eld eller ibland i bakugnen.
Våffeljärnen har djupare plåtar, ofta i gjutna geometriskt mönster, och var avsedda för lite lösare smet. Rånjärn, tunnrånsjärn – eller gorån, är ofta runda och har plana plattor med ristade mönster och degen var fastare och kavlades ut innan de gräddades. De senare har mestadels vackra mönster med blommor, djur, eller kungamonogram.
Smeten eller degen varierar, tidigare användes oftast kornmjöl eller ärtmjöl innan vetemjölet blev det vanliga. Ibland förekom ägg.
Gorån tillverkades vid festligare tillfällen, då man hade "gott råd" att vara lite extravagant. De finns omtalade sedan 1600-talet. Merparten kommer från 17-1800-talet, de äldsta har kulformade handtagsslut, senare tillkommer de låsbara järnen vars handtag hölls ihop med hjälp av en järnögla.
När järnspisen kom i bruk under 1800-talets mitt och senare del ersattes de tidigare våffeljärnen av järn med kort eller handtag eller ögla. De passade in i spisens runda hål.
Litteraturtips: ”Rån och våfflor” av Ann-Sofi Schotte-Lindsten i Gastronomisk kalender 1964
Museikod
SLM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
964
Samtidigt förvärvat
Samling: A A O Sandberg
Förvärvsdatum
1918-01-04
Sakord
Rånjärn
Specialbenämning
Oblatjärn
Material
Metall: Järn
Längd (mm)
715
Diameter (mm)
115
Källhänvisning
hämtad 8 juli 2024, https://cust.kulturhotell.se/c24/items/show/288165.
Personrelationer
- Säljare Anders A O Sandberg, Nyköping