SLM M004404 - Mossängens naturreservat i Björkvik år 1939
Foto: Sven Callin
Mossängens naturreservat på Jönåkers härdadsallmänning med Skandinaviens virkesrikaste skogsbestånd
Objekttyp
Titel
SLM M004404 - Mossängens naturreservat i Björkvik år 1939
Anmärkning
"Vid Mossängen invid vägen Glindran-Strångsjö ligger ett litet reservat av jätteträd. Det torde vara ett av världens allra virkesrikaste bestånd av tall och gran" /Ur Björkviks socken (1963), sidan 49
"Någon gång under medeltiden, 1100-1300-talet, finner man för första gången regler för häradsallmänningar i Södermannalagen (Magnus Erikssons landslag 1349) och att häradstinget hade ansvar också för dessa. Hur uppstod då häradsallmänningarna? Troligtvis var det så att när gårdarna odlades upp och organiserades i byar så "fredade" man sin närmaste omgivning, som därmed ingick i gårdens ägor. Områden som blev över, exempelvis skogar eller områden som var besvärliga att odla för någon enskild, sammanfördes i allmänningar. Dessa områden blev gemensam egendom. Här kunde man hämta virke för byggnation, bedriva jakt och fiske eller låta djur beta o.s.v. Tidigare sköttes allmänningarna av särskilt "skogsfolk", varför kvaliteten på skogen idag är mycket god [...] Delägarna utser styrelse på årsstämman. Styrelsen är ansvarig för ekonomi och förvaltning av skogen och övriga tillgångar. Allmänningen var tidigare ett lokalt företag och en stor arbetsgivare i trakten. Skogsskötseln leddes av en skogsförvaltare och två-tre skogsvaktare, som svarade för var sin del (block) av allmänningen. Skogshuggarna bodde i regel i fastigheter, tillhörande Allmänningen. Körarna var bönder, som arrenderade Allmänningens gårdar. Alla skogstransporter utfördes då med hästar som dragare. [...] Den genomgripande rationalisering, som det svenska skogsbruket genomgått under senare delen av 1900-talet, har radikalt förändrat driften. Idag har allmänningarna runt Mälaren gått samman och drivs med en skogsförvaltare och administration ´, som är lokaliserad till Örebro. Fortfarande är varje allmänning en sammanhållen, ekonomisk enhet, som ägs av häradets mantalssatta gårdar och delägarna samlas varje år till stämma, som bl.a. utser styrelse. Varje allmänning har i regel en skogsvaktare, som lokalt svarar för den praktiska driften av skogarna. Varje allmänning har i regel e skogsvaktare, som lokalt svarar för den praktiska driften av skogarna. Antalet anställda inskränker sig idag till en-två årsanställda personer. Arbetet i skogarna sköts numera mer eller mindre maskinellt och till största delen av inhyrda entreprenörer" /Ur "Något om härader, allmänningar, mantal samt Öster-Rekarne Häradsallmänning" i "Husby-Rekarne Hembygdsförenings årsskrift nr 11 (2002), sidan 25-26
Litteraturtips:
Sveriges städer och samhällen jämte landsbygd, del I, sid 140.
"Någon gång under medeltiden, 1100-1300-talet, finner man för första gången regler för häradsallmänningar i Södermannalagen (Magnus Erikssons landslag 1349) och att häradstinget hade ansvar också för dessa. Hur uppstod då häradsallmänningarna? Troligtvis var det så att när gårdarna odlades upp och organiserades i byar så "fredade" man sin närmaste omgivning, som därmed ingick i gårdens ägor. Områden som blev över, exempelvis skogar eller områden som var besvärliga att odla för någon enskild, sammanfördes i allmänningar. Dessa områden blev gemensam egendom. Här kunde man hämta virke för byggnation, bedriva jakt och fiske eller låta djur beta o.s.v. Tidigare sköttes allmänningarna av särskilt "skogsfolk", varför kvaliteten på skogen idag är mycket god [...] Delägarna utser styrelse på årsstämman. Styrelsen är ansvarig för ekonomi och förvaltning av skogen och övriga tillgångar. Allmänningen var tidigare ett lokalt företag och en stor arbetsgivare i trakten. Skogsskötseln leddes av en skogsförvaltare och två-tre skogsvaktare, som svarade för var sin del (block) av allmänningen. Skogshuggarna bodde i regel i fastigheter, tillhörande Allmänningen. Körarna var bönder, som arrenderade Allmänningens gårdar. Alla skogstransporter utfördes då med hästar som dragare. [...] Den genomgripande rationalisering, som det svenska skogsbruket genomgått under senare delen av 1900-talet, har radikalt förändrat driften. Idag har allmänningarna runt Mälaren gått samman och drivs med en skogsförvaltare och administration ´, som är lokaliserad till Örebro. Fortfarande är varje allmänning en sammanhållen, ekonomisk enhet, som ägs av häradets mantalssatta gårdar och delägarna samlas varje år till stämma, som bl.a. utser styrelse. Varje allmänning har i regel en skogsvaktare, som lokalt svarar för den praktiska driften av skogarna. Varje allmänning har i regel e skogsvaktare, som lokalt svarar för den praktiska driften av skogarna. Antalet anställda inskränker sig idag till en-två årsanställda personer. Arbetet i skogarna sköts numera mer eller mindre maskinellt och till största delen av inhyrda entreprenörer" /Ur "Något om härader, allmänningar, mantal samt Öster-Rekarne Häradsallmänning" i "Husby-Rekarne Hembygdsförenings årsskrift nr 11 (2002), sidan 25-26
Litteraturtips:
Sveriges städer och samhällen jämte landsbygd, del I, sid 140.
Museikod
SLM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
M004404
Tillkomsttid start
1939
Bild byline
Foto: Sven Callin
Motiv
Mossängen, Jönåkers häradsallmänning, Mossängen, Björkvik, Jönåker, Katrineholm, Södermanland, Södermanland, Sverige
Motivkategori
Bildtyp
Påsikt: Sv/V
Material (foto)
Papper
Utställd/publicerad
1939: "Sörmlandsbygden", sidan 65
1963: "Björkviks socken" av Ivar Schnell. Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning nr 18, sidan 49
1963: "Björkviks socken" av Ivar Schnell. Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning nr 18, sidan 49
Källhänvisning
hämtad 31 maj 2024, https://cust.kulturhotell.se/c24/items/show/337642.
Publikationer
- Schnell, Ivar (1963). Björkviks socken: Sockenbeskrivning 18 [Häfte]. Nyköping: Södermanlands hembygdsförbund (Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning). s. 49.
- (1939). Sörmlandsbygden 1939: Södermanlands hembygdsförbunds årsbok [Årsbok]. Nyköping: Södermanlands hembygdsförbund. s. 65.