Den gotländske mästaren Sigrafs dopfunt i Vagnhärad är ett exempel på missionstidens viktigaste kyrkoinventarium, dopfunten. Som regel är funtarna i de sörmländska kyrkorna av betydligt enklare slag än denna.

"Till höger framme i koret står den ovannämnda, värdefulla dopfunten frpn den gotländske stenmästaren Sigrafs verkstad. Sigraf tillhörde en sen fas i den utvecklingsserie, som det gotländska stenhuggeriet genomlöpte under en stor del av 1100-talet samt 1200-talets början och som representeras av sådana namn som Byzantios, Majestatis, Semi-Byzantios och Hegvald. Som i det föregående antytts, bör funten i Vagnhärad hava tillverkats under början av 1200-talet. Dess huvuddel, cuppan, är smyckad med en svit reliefer, som dock äro mycket svåra att tyda på grund av stenens södervittrade tillstånd. Emellertid har professor Johnny Roosval lämnat en förklaring till bildsviten, som skildrar vissa händelser omkring Kristi födelse: Bebådelsen, Elisabet och Marias möte, Kristi födelse, Budskapet till herdarna, De tre vise männen samt Betlehemitiska barnamordet. I äldre tid stod funten, som brukligt var, nära ingången. Där neddoppades barnet, innan det fick bäras fram i kyrkan. När denna sed kom ur bruk, började man anskaffa dopfat att sätta ner i funten" /Ur Vagnhärads kyrka (1942) sidan 12.