SLM M023482 - Djänkekappa från Strängnäs
Foto: Olle Bergqvist
Pojke iklädd i den enda bevarade djänkekappan i Sverige - en tunn kappa av grå vadmal som skolpojkarna vid Strängnäs första gymnasium i Roggeborgen var klädda i.
Objekttyp
Titel
SLM M023482 - Djänkekappa från Strängnäs
Anmärkning
Se SLM 51750.
"En skolpojke från vår egen tid har här klätt sig i den enda djäknekappa, som finns kvar i Sverige. Du kan se den i Roggborgen" (Det finns även en djäknekappa från Strängnäs i Nordiska museets samlingar).
[…]
"En dag på våran 1626 kom Gustav II Adolf resande till Strängnäs för att vara med på sin mors begravning. Han lovade då, a staden skulle få ett gymnasium eller läroverk, där pojkar ifrån biskopens "små stugeskolor" i de olika städerna kunde bli studenter. I hela Sverige fanns det bara ett läroverk förut, och det var bara pojkar, som fick bli studenter på den tiden. Det nya gymnasiet i Strängnäs fick sina skolsalar i biskop Rogges borg, som länge stått övergiven. […] Skolpojkarna vid gymnasiet kallades djänkar. De hade samlats ifrån hela Strängnäs stift. De flesta var fattiga pojkar, och tre eller fyra bodde de tillsammans i dragiga små kamrar, som de på skämt kallade sina "stall". Maten fick de själva laga av förråd, som de hade i en stor kista, och de levde mest på ärtor och korngrynssoppa. Djänkarna var klädda i tunna kappor av grå vadmal, och säkert fick de frysa mycket om vintrarna. Ofta hände det också , att djänkar dog och blev begravda i Strängnäs. Det var alldeles för långt att föra de döda till deras hembygd. Men för det mesta var nog djänkarna glada ändå, och deras lustiga sånger hördes litet varstans i smala och backiga gränder. Ofta ställde djänkarna till fester och upptåg av olika slag. På Valborgsmässoafton samlade de alla på Djänkeholmen och tände upp en stor majbrasa, som lyste vida omkring. Och på Kristi Himmelfärdsdag sjöng de psalmer från kyrktornet, så att det hördes långt utanför staden. Djänkarna hade kortare sommarlov och längre jullov än skolungdomen i våra dagar. Men under loven var de inte lediga utan måste gå sockengång. Med detta menas, att de gav sig ut på landsbygden och vandrade från gård till gård för att ta emot gåvor. De gick två eller tre tillsammans, och de behövde inte tigga, för det var bestämt, att bönderna skulle ge dem litet bröd och kött att leva av och talgljus att lysa sig med under den kommande terminen. Som tack för gåvorna sjöng de ett par sånger eller psalmer, innan de gick vidare till nästa gård. Redan klockan fyra på morgonen måste djänkarna vakna för att gå till sin skola och plugga latin. Men de hade inget väckarur och ingen mamma, som väckte dem. I stället hade en av djänkarna i varje "stall" ett snöre bundet om stortån, och snöret ledde ut genom et hål i väggen. När brandvakten gick förbi på gatan, ryckte han i snöret, och på så sätt väckte han djänkarna till en ny dag i deras kalla gymnasium" / Ur Strängnäs stad (1951), sidan 39, 40-42
"En skolpojke från vår egen tid har här klätt sig i den enda djäknekappa, som finns kvar i Sverige. Du kan se den i Roggborgen" (Det finns även en djäknekappa från Strängnäs i Nordiska museets samlingar).
[…]
"En dag på våran 1626 kom Gustav II Adolf resande till Strängnäs för att vara med på sin mors begravning. Han lovade då, a staden skulle få ett gymnasium eller läroverk, där pojkar ifrån biskopens "små stugeskolor" i de olika städerna kunde bli studenter. I hela Sverige fanns det bara ett läroverk förut, och det var bara pojkar, som fick bli studenter på den tiden. Det nya gymnasiet i Strängnäs fick sina skolsalar i biskop Rogges borg, som länge stått övergiven. […] Skolpojkarna vid gymnasiet kallades djänkar. De hade samlats ifrån hela Strängnäs stift. De flesta var fattiga pojkar, och tre eller fyra bodde de tillsammans i dragiga små kamrar, som de på skämt kallade sina "stall". Maten fick de själva laga av förråd, som de hade i en stor kista, och de levde mest på ärtor och korngrynssoppa. Djänkarna var klädda i tunna kappor av grå vadmal, och säkert fick de frysa mycket om vintrarna. Ofta hände det också , att djänkar dog och blev begravda i Strängnäs. Det var alldeles för långt att föra de döda till deras hembygd. Men för det mesta var nog djänkarna glada ändå, och deras lustiga sånger hördes litet varstans i smala och backiga gränder. Ofta ställde djänkarna till fester och upptåg av olika slag. På Valborgsmässoafton samlade de alla på Djänkeholmen och tände upp en stor majbrasa, som lyste vida omkring. Och på Kristi Himmelfärdsdag sjöng de psalmer från kyrktornet, så att det hördes långt utanför staden. Djänkarna hade kortare sommarlov och längre jullov än skolungdomen i våra dagar. Men under loven var de inte lediga utan måste gå sockengång. Med detta menas, att de gav sig ut på landsbygden och vandrade från gård till gård för att ta emot gåvor. De gick två eller tre tillsammans, och de behövde inte tigga, för det var bestämt, att bönderna skulle ge dem litet bröd och kött att leva av och talgljus att lysa sig med under den kommande terminen. Som tack för gåvorna sjöng de ett par sånger eller psalmer, innan de gick vidare till nästa gård. Redan klockan fyra på morgonen måste djänkarna vakna för att gå till sin skola och plugga latin. Men de hade inget väckarur och ingen mamma, som väckte dem. I stället hade en av djänkarna i varje "stall" ett snöre bundet om stortån, och snöret ledde ut genom et hål i väggen. När brandvakten gick förbi på gatan, ryckte han i snöret, och på så sätt väckte han djänkarna till en ny dag i deras kalla gymnasium" / Ur Strängnäs stad (1951), sidan 39, 40-42
Museikod
SLM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
M023482
Tillkomsttid start
cirka 1950
Bild byline
Foto: Olle Bergqvist
Förvärvsdatum
1985-12-02
Motiv
Lektorsgatan , 9 Kyrkberget, Strängnäs, Strängnäs, Åker, Strängnäs, Södermanland, Södermanland, Sverige
Motivkategori
Källhänvisning
hämtad 3 juli 2024, https://cust.kulturhotell.se/c24/items/show/358112.
Personrelationer
- Foto Olle Bergqvist, Strängnäs
Publikationer
- Bergquist, Erikc Harry (1951). Strängnäs stad: Sockenbeskrivning 10 [Häfte]. Strängnäs: Södermanlands hembygdsförbund (Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning). s. 40.