SLM A6-70 - Stora Daviken i Julita år 1948
Foto: Ivar Schnell/Södermanlands hembygdsförbund
Bördig åkerjord vid Stora Daviken i Julita. Vy från Uvberget norra delen av socknen.
Objekttyp
Titel
SLM A6-70 - Stora Daviken i Julita år 1948
Anmärkning
"Sanden och leran, som sköljts ned från de höga bergen i Julita, bildar dalarnas åkerjordar. - Daviken invid Uvberget i norra delen av socknen"
[…]
"När isens [efter senaste istiden] väldiga tyngd försvunnit, rätades bucklas ut på jordklotet. Eftersom det var en ofantligt stor buckla, gick det långsamt, men till sist började Julita socken sticka upp över havsytan. Det var först berget söder om den grop i havsbottnen, som en gång skulle bli Fisklösen. Sedan kom en lång, sandig ö. Vi känner den som åsen söder om sjön Aspen. Därefter kom bergstopp efter bergstopp tills en hel skärgård bildats. Särskilt om hösten, då stormarna rasade, rev vågorna bort allt vad som kunde finnas av grus, sand och lera från bergstopparna. Grusåsarna behandlade de så våldsamt, at sanden på deras högsta krön sköljdes ned och breddes ut över de delar av socknen, som låg närmast och som ännu ej hunnit över vattnet. Bergstopparna blev på så sätt alldeles kala, och åsarna blev plattare än de varit från början. Allt efter som socknen steg upp ur havet, sköljdes leran och sanden allt djupare , och det mesta av det, som legat på höjderna, hamnade till sist på de partier av socknen, där nu Julitaslätten ligger. Den präktiga åkerjord socknen äger, det är den lera och mosand, som isen och Östersjön under äldre utvecklingsstadier lämnat efter sig, och som flyttats ned i de djupaste dalarna" / Ur Julita socken (1948), sidan 7, 8-10
[…]
"När isens [efter senaste istiden] väldiga tyngd försvunnit, rätades bucklas ut på jordklotet. Eftersom det var en ofantligt stor buckla, gick det långsamt, men till sist började Julita socken sticka upp över havsytan. Det var först berget söder om den grop i havsbottnen, som en gång skulle bli Fisklösen. Sedan kom en lång, sandig ö. Vi känner den som åsen söder om sjön Aspen. Därefter kom bergstopp efter bergstopp tills en hel skärgård bildats. Särskilt om hösten, då stormarna rasade, rev vågorna bort allt vad som kunde finnas av grus, sand och lera från bergstopparna. Grusåsarna behandlade de så våldsamt, at sanden på deras högsta krön sköljdes ned och breddes ut över de delar av socknen, som låg närmast och som ännu ej hunnit över vattnet. Bergstopparna blev på så sätt alldeles kala, och åsarna blev plattare än de varit från början. Allt efter som socknen steg upp ur havet, sköljdes leran och sanden allt djupare , och det mesta av det, som legat på höjderna, hamnade till sist på de partier av socknen, där nu Julitaslätten ligger. Den präktiga åkerjord socknen äger, det är den lera och mosand, som isen och Östersjön under äldre utvecklingsstadier lämnat efter sig, och som flyttats ned i de djupaste dalarna" / Ur Julita socken (1948), sidan 7, 8-10
Museikod
SLM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
A6-70
Tillkomsttid start
1948
Bild byline
Foto: Ivar Schnell/Södermanlands hembygdsförbund
Upphovsrättsinnehavare
Södermanlands hembygdsförbund
Motiv
Stora Daviken , Stora Daviken, Stora Daviken, Julita, Oppunda, Katrineholm, Södermanland, Södermanland, Sverige
Motivkategori
Bildtyp
Påsikt: Sv/V
Material (foto)
Papper
Källhänvisning
hämtad 21 juli 2024, https://cust.kulturhotell.se/c24/items/show/404979.
Publikationer
- Schnell, Ivar (1948). Julita socken: Sockenbeskrivning 5 [Häfte]. Eskilstuna: Södermanlands hembygdsförbund (Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning). s. 9.