Utbildningsledare och förvaltaren Sigurd Eriksson på sin expedition 1967.

"Så kom ryktet att utbildningsledaren i likhet med armén skulle få förvaltarstatus i Flygvapnet, en galon till och ett kliv till i lönestegen. Bra! Eller va sa? Ja, men skulle vi ha pensionsavgång vid 50 år som vid armén? Jag skulle aldrig ta risken, mitt hat till jobbet hade naturligtvis ökat under åren. Ändring av pensionssystemet var ävenledes på gång samtidigt.
Det visade sig att man även i Flygvapnet pensionerade förvaltare i trupptjänst vid 50. Jag tackade ja och fick den nya graden 1967.
Ett av mina få verkliga storverk i försvaret var mitt utbildningsplanverk, vilket jag var ganska stolt över. I mitten av 60-talet var verket i det närmaste komplett, varje övning var planlagd i stort som smått, även förberedelsetid uträknad i minuter. Varje instruktör lade upp planverket i pärmar och fyllde vid behov på ur mitt stora skåp.
Det här leder osökt till att berätta om en stor förändring i militära liv. Försvaret införde reglerad arbetstid. Detta efter att man i allan tid förblivit lika mager och fattig oavsett arbetstid på 48 eller över 100 timmars arbetstid/vecka. Den besvärliga delen blev bokföringen, varje befälsperson skulle i förväg för varje vecka ha en fastställd tjänstgöringslista med noggrant bokförd timtid och klockslag. Av detta följer att veckoschema för truppen i god tid måste fastställas. Mina utbildningsplaner gav timtid för utförande och förberedelsetid. Den finessen hade jag förvisso inte väntat mig då jag startade verket".
Ur Sigurd Erikssons levnadsbeskrivning, se arkivet.