SLM P2016-0256 - Gulli Bengtsson år 1934
Gulli började som springflicka hos H. Bengtssons konfektionsfabrik på Kungsgatan 55 i Stockholm hösten 1934, men blev redan våren 1935 tillfrågad om hon ville bli mannekäng.
Objekttyp
Titel
SLM P2016-0256 - Gulli Bengtsson år 1934
Anmärkning
Se Gulli Lindgrens memoarer från sidan 65-76
"En dag i slutet av februari 1935, blev jag inkallad till Direktören som sa:
- Skulle fröken Gullan vilja bli Mannekäng (Han sa fröken). Vi skall ha vårvisning på Stora Hotellet i Linköping i början av mars. Fråga far och mor om fröken Gullan får följa med... Jag blev nog ganska stum - det kom så plötsligt, som det brukar heta. Men jag lovade att fråga hemma om jag fick följa med [...] Jag skulle nu bli månadsanställd, det vill säga få månadslön. Lönen skulle bli 80 kronor, en stor förbättringar mot mina tidigare 15 kronor i veckan. Jag skulle så småningom få rätt till 14 dagars semester om sommaren. Jag skulle gå två år som mannekängelev - sedan skulle lönen öka. Först och främst skulle jag få lära mig så pass mycket, att jag skulle kunna vara med i vårpremiären på Stora Hotellet i Linköping. Det skulle bli om 14 dagar. Så nu blev det bråttom. [...] Mått skulle tagas och kläder sys upp, en tio - tolv olika modeller av backfishtyp. Detta var innan tonåringen var uppfunnen. Sedan jag befriats från min egenhändighet stickade jumper och min, som jag tyckte, klämmiga, brunrutiga kjol, stod jag där i livstycke med benknappar och gråspräckliga strumpeband, som mamma langetterat i ändarna, för att de inte skulle rispa sig. Det dög inte. Fröken Holm och jag gick ut för att handla. Jag fick en rosa gördel med fastsittande strumpeband, med gummiknoppar och spänne, som skulle fästas i strumporna. Jag fick strumpor också. Och ett par vita skor med låg klack. Det var synd - jag hade just börjat misstänka att jag skulle få snyggare ben i högklackat. Men de vita skulle passa till alla backfishkläderna, förstod jag. Så skulle jag lära mig att gå - som det hette. Att vrida och vända på mig lugnt och naturligt, att visa framsidan och baksidan rakryggat och ändå graciöst. Och att se glas ut. Det sista var inte svårt. Jag kände mig som fisken (backfischen) i vattnet i den vackra salongen. Som om jag aldrig gjort annat än svävat omkring på silvergrå mattor"/Ur Gulli Lindgrens memoarer, sidan 69, 72-74.
Bild publicerad på Instagram vecka 38 år 2016, tema "Gulli Lindgren".
Syntolkning: Porträtt av ung kvinna med glatt leende.
"En dag i slutet av februari 1935, blev jag inkallad till Direktören som sa:
- Skulle fröken Gullan vilja bli Mannekäng (Han sa fröken). Vi skall ha vårvisning på Stora Hotellet i Linköping i början av mars. Fråga far och mor om fröken Gullan får följa med... Jag blev nog ganska stum - det kom så plötsligt, som det brukar heta. Men jag lovade att fråga hemma om jag fick följa med [...] Jag skulle nu bli månadsanställd, det vill säga få månadslön. Lönen skulle bli 80 kronor, en stor förbättringar mot mina tidigare 15 kronor i veckan. Jag skulle så småningom få rätt till 14 dagars semester om sommaren. Jag skulle gå två år som mannekängelev - sedan skulle lönen öka. Först och främst skulle jag få lära mig så pass mycket, att jag skulle kunna vara med i vårpremiären på Stora Hotellet i Linköping. Det skulle bli om 14 dagar. Så nu blev det bråttom. [...] Mått skulle tagas och kläder sys upp, en tio - tolv olika modeller av backfishtyp. Detta var innan tonåringen var uppfunnen. Sedan jag befriats från min egenhändighet stickade jumper och min, som jag tyckte, klämmiga, brunrutiga kjol, stod jag där i livstycke med benknappar och gråspräckliga strumpeband, som mamma langetterat i ändarna, för att de inte skulle rispa sig. Det dög inte. Fröken Holm och jag gick ut för att handla. Jag fick en rosa gördel med fastsittande strumpeband, med gummiknoppar och spänne, som skulle fästas i strumporna. Jag fick strumpor också. Och ett par vita skor med låg klack. Det var synd - jag hade just börjat misstänka att jag skulle få snyggare ben i högklackat. Men de vita skulle passa till alla backfishkläderna, förstod jag. Så skulle jag lära mig att gå - som det hette. Att vrida och vända på mig lugnt och naturligt, att visa framsidan och baksidan rakryggat och ändå graciöst. Och att se glas ut. Det sista var inte svårt. Jag kände mig som fisken (backfischen) i vattnet i den vackra salongen. Som om jag aldrig gjort annat än svävat omkring på silvergrå mattor"/Ur Gulli Lindgrens memoarer, sidan 69, 72-74.
Bild publicerad på Instagram vecka 38 år 2016, tema "Gulli Lindgren".
Syntolkning: Porträtt av ung kvinna med glatt leende.
Museikod
SLM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
P2016-0256
Tillkomsttid start
1934
Förvärvsdatum
2016
Motiv
Stockholm, Stockholm, Stockholm, Sverige
Motivkategori
Bildtyp
Påsikt: Sv/V
SLM-nummer
37725
Material (foto)
Papper
Bildstorlek (cm)
4 x 4
Källhänvisning
hämtad 5 juli 2024, https://cust.kulturhotell.se/c24/items/show/425472.
Personrelationer
- Avbildad Gulli Lindgren, Nyköping