Christina Olsson med kaninpälsjacka (SLM 33615) och mössa (SLM33616), en vinterdag. På fotot har Christina med sig Soili Rannila, krigsbarn från Finland, som bodde hos morföräldrarna på Tuna Norrgård i Västerljung under andra världskriget. Christina berättar om pälsen:

"När jag städade i garderoben och plockade fram min lilla vita kaninpäls med kaninmössan från 1944, slog det mig, att jag äger ett stycke historisk samhällsdokumentation från krigsåren, som berättar lite om vardagen, när det mesta var ransonerat. Många familjer hade liksom vår familj kaniner för att få kött även om man inte bodde på bondgård eller livnärde sig på lantbruk. Min pappa var lantbrevbärare och mamma var på den tiden hemmafru. Från våra kaniner togs även skinnen tillvara. Mamma sydde kaninpäls till mig. Vintrarna var stränga under 40-talet. På den tiden syddes så gott som alla kläder i hemmen. Ofta sprättades sömmarna på avlagda kläder upp. Tygstyckena pressades och syddes ihop till nya tyger och sömmarna pressades ut, innan det var dags att lägga ut mönstret och klippa till ett nytt plagg. Jag minns, hur fin jag kände mig i en del kläder, som mamma hade sytt. De första korten som togs på mig i kaninpälsen med mössa till togs vintern 1944-45. På det ena kortet sitter jag på en spark och verkar även ha ett par vita kaninskinnstossor på fötterna. Dem minns jag inte. Mitt minne från "kaninpälstiden" är att jag hade ett rött skärp och röda läderstövlar/pjäxor till. Ett svagt minne är, att jag fick en röd axelremsväska. Antagligen fick jag de röda tillbehören, när jag vuxit ur de vita tossorna. Mamma har berättat för mig hur hon på somrarna cyklade med mig i en barnsits på pakethållaren för att leta fina maskrosor till kaninerna. Ibland cyklade hon ända till Västerljung, ty det var åtgång på de frodigaste maskrosorna de åren, när var och varannan människa hade kaniner. Jag somnade ofta under de där cykelturerna, så hon fick sitta och hålla upp huvudet på mig. Huruvida vi hade några kaniner kvar över vintrarna och vad de i så fall matades med då, vet jag inte. Min mormor och morfar Olga och Oskar Andersson var bönder på Tuna Norrgård i Västerljung, så det fanns säkert möjlighet att inkvartera kaninerna där. När jag kom att tala om kaninpälsen med min väninna Birgitta Kamgren, som växt upp i Ankarsrum i Småland tog hon fram ett gammalt fotoalbum. Det visade sig att hon under krigsåren haft en precis likadan kaninpäls.

Jag skänker med glädje min kaninpäls till museet, som dokumentation från människors vardag under 1940-talet. Historiken kan ni använda er av och jag bistår gärna med ytterligare upplysningar.

Med vänliga hälsningar Christina Stenberg, Oxelösund"